Uppåt, framåt.
Jag går ut genom dörren och möts av pissigt duggregn. Men jag har tagit på mig bra med kläder som ska stå emot både vind och vatten. Playlisten "Träning2" sätts på shuffle.
"Activity started" säger den amerikanska kvinnorösten från mina lurar. Det är hon och min Run Keeper som bestämmer när jag är färdig, när jag kan stanna. Just denna kvällen skulle det bli först efter 17 km.
Jag joggar lite lätt nerför backen hos oss och lägger märke till hur mörkt det är ute. Hinner knappt fundera på hur mörkt det måste vara i Skatås, slår bort den tanken lika snabbt. Jag ska ju dit, oavsett.
Nerför Eklandagatan och korsvägen går som en dans. Jag springer förbi Liseberg och alla vackra ljus de tänt där. Njuter. Sen blir det lite uppför och regnet fortsätter falla.
Efter en stund på den långa raksträckan genom Örgryte talar amerikanaren om för mig att jag nu sprungit 5 km. Jag inser att jag måste förbi vätskestoppet(mamma) redan nu. Ringer mamma som knappt hör vad jag säger då jag vägrar stanna. Liten avstickare in på birkagatan för att sedan ta mig till skogen, mörkret. Backen upp till Skatås är bra mycket värre än vad jag tänkte mig. Bara att ta det så lugnt det bara går, minst en mil kvar tills allt är slut. Och det är inte slut förrän amerikanaren säger att det är det. Väl uppe och strax innan jag ger mig ut i spåret kollar jag distansen, 7 km nu. Mottagningen kan ju försvinna och jag vill inte gå miste om dessa 5 km jag nu ska springa. Jag ger mig ut i spåret full av positiv energi, det var årsedan jag var här men jag känner mig som hemma. Skatås-5an är en mardrömsslinga vad gäller backar vilket jag snart får bli varse om igen. Det är inte många andra ute, bara någon här och där. Och ju längre in jag kommer ju färre blir dom. Snart är jag helt ensam och det är riktigt jäkla mörkt. Bortsett från lamporna som lyser upp vägen jag springer på då men något annat ser jag inte. Skulle kunna stå en älg runt hörnet. Jag pinnar på. Här vill jag inte stanna länge. Backe upp och backe ner, fast backe upp går riktigt segt trots att jag har bråttom. Det suger i benen. Sen minns jag dextrosolen jag packade ner fickan. Tack Gud för dextrosol!
Efter sista backen (som kan liknas vid en vägg) får jag nästan kippa efter andan. Men nu är det snart nerför igen. Nerför backen som var så jobbig uppför. Tar den där avstickaren igen och slukar lite vatten som mamma ställt ut till mig, hela tiden hoppandes får inte stå still.
Vänder om och nu är det fan inte långt kvar, kollar på min Run keeper som visar 14 km lite drygt. Nu börjar jag få ont i bäckenet? Vafan? Knäna hade jag köpt, benen har jag ont i sedan ett tag tillbaka men det är ju inte konstigt. Tankar börjar snurra, borde jag stanna? Nej jag kan inte sluta nu. Inte än. Run keeper måste visa 17!
Jag tar det lugnare och lugnare. När jag närmar mig Liseberg säger den annars så lugna amerikanaren "Distance fifTEEN kilometers" jäkligt hektiskt tycker jag. Men 15, jag kan så gott som stanna. Fast inte än! Det regnar fortfarande men jag är inte alls blöt faktiskt. Galet bra kläder och skor!
Jag kommer till korsvägen och inser att jag måste upp en bit för eklandagatan innan jag kan vila. Riktigt segt är det nu. Ont i vrister, knän, lår, och det satans bäckenet då.
Jag kikar på mätaren som visar 16,85 km. Pinnar på den sista sträckan med busshållplatsen i sikte. Asfalten blänker svart av regnet, det och ljuset från hållplatsen är det jag ser just nu i min utmattning.
Jag saktar ner, men får inte stanna än. Bara ett par steg till..
Känslan av att stanna är obeskrivlig. Jag brottas mellan känslan av att vilja falla ihop och glädjen över att det hela är över. Men jag klarade det. Mätaren står på 17,16 och jag tänker inte ta ett steg till. Det blir bussen hem.
Trötta ben
Varför jag älskar Run Keeper.