Och där sitter du med ett kort på mig i handen och jag vet inte ens om du känner igen mig. Det är ett hav och mer emellan oss så den där kramen jag så gärna vill ge dig får snällt vänta.

Allt har gått så fort, det känns som om du ryckts ifrån oss utan att du gått bort. Du är ju där men ändå inte. 

För nån månad sen fick jag det sista brevet från dig, du skrev att du såg fram emot att träffa mig och Jack. Min son som du ännu inte hunnit träffa. 

 

Jag vill att du ska veta vem jag är, gör du det? Att jag saknar dig. Att du är världens underbaraste farmor, världens underbaraste människa. Jag saknar din fantastiska humor och ditt stora hjärta.

Men mest av allt just nu saknar jag din famn.