Hade tänkt skriva om något annat men ser nu att jag måste följa upp min senaste inlägg, Nan.

Kort efter jag skrivit inlägget gick min farmor bort. Och tur var väl det där hon låg i sjukhussängen på demensboendet med mjuka väggar, smutsig med endast halva sin kroppsvikt kvar. När pappa hälsade på henne i slutet hade hon suttit vid ett bort med huvudet på bordet, gråtandes. Hon åt inte, bara försvann mer och mer. Dom tvångsmatade henne också. Bara ordet i sig är fruktansvärt att skriva. Hon blev 86 är. Kunde hon inte bara fått som hon ville-gå bort?
Vår biljett för att hälsa på blev en biljett till hennes begravning.
Du fick aldrig träffa Jack men jag tror du vakar över oss, vart du nu befinner dig.
Älskade fina, jag är faktiskt glad att jag slapp se dig må så dåligt. Det var inte du. Det är inte så jag minns dig.
Världens bästa June, världens bästa Nan.