Jag visste direkt vilken av kattungarna jag ville ha. Jag ville ha en den lilla killen som var hälften så stor som sina bröder, fast hade kaxigast attityd av dem alla.
Med tiden insåg vi precis hur liten du var. Visst växte du, men du blev aldrig så stor som en vanlig katt. Det såg vi speciellt när vi var ute på gården och du fick träffa de andra katterna, de var bara 1 år äldre än dig men minst två gånger så stora.

Söder var din lekkompis här hemma, ville han inte busa med dig hoppade du oftast upp på honom och bet honom lite lätt på armen.
Med mig var du som gosigast. Så fort man vaknade på morgonen fick man ingen ro. Skulle jag äta frukost var du där, i mitt knä. Skulle jag sminka mig eller borsta tänderna hoppade du upp på handfatet för att sedan klänga sig fast på mina axlar.
När jag var ledsen var det som att du ville trösta mig. Du satt brevid mig och tittade på mig med som en bekymrad blick. För att sedan lägga dig på mig.
Din favoritplats att vara på var din klösbräda. Därför känns det extra tungt att ställa undan den. Fast du älskade förstås att ligga på papper också. Speciellt om det var något viktigt man skulle läsa.

Du var ofta hos mamma också. Av henne fick du mycket kärlek och jag vet att du gav en enorm mängd kärlek också. Lillsebbe var nog din ultimata kompis, han kunde leka med dig tills du var helt slut, och när vi fick hem dig sov du nästan i ett dygn efter det.

Från början var det tänkt att du skulle vara en innekatt, vi hade ett koppel som vi kunde ta ut dig med. Men efter några gånger utomhus märkte vi att det här är ju ditt rätta element. Du älskade det ute, och det var inte lätt att fånga flugor när du var tillbaka hållen av ett koppel. Så vi beslöt oss för att du skulle få bli utekatt. Vi köpte ett halsband till dig, och jag skrev mitt nummer (ifall du skulle springa bort å inte hitta hem). De första gångena var vi ute med dig, vi gick efter dig men du var mest inne på gården. Allt var ju så spännande! Varje grässtrå som vajade i luften skulle inspektras.
En kväll, den 12e juli beslöt jag mig för att du får vara ute helt själv. Jag släppte ut dig kl 20 och höll lite koll från mitt fönster. Sedan försvann du. Jag tänkte att du är väl i faggorna. När regnet sedan började ösa ner kl 22 bestämde jag mig för att ropa in dig. Tänkte att det är klart du springer hem nu när det är dåligt väder, du som knappt vet vad regn är. Men du kom aldrig. Jag letade genom hela kvarteret men såg dig inte. Jag tänkte att du kommer väl fram sen. Jag gick till jobbet nästa dag, du var fortfarande inte synlig. Där fick jag pratat av mig om min oro som hunnits bygga upp men jag och mina kollegor kom fram till att han nog bara gömt sig från regnet.
Sedan, på rasten exakt kl 11 får jag ett telefonsamtal:
"Äger du en röd katt?"
Jag hinner bli lättad när jag inser att någon hittat min katt som kanske satt och tryckte under en bil eller något, men måste ändå fråga..
"Ja. Är han död?"
"Ja, stendöd".
Där bröt jag såklart ihop totalt. Död? Hur kunde du dö när du knappt hunnit känna på utelivet något? Du hade tydligen blivit påkörd av en bil, på våran granngata.
Jag fick skjuts hem och där stod Söder, ledsen. Du låg i en påse på marken. Jag måste bara få känna på dig och se dig.. Men du var kall och stenhård. Och det såg inte alls ut som du. Ett tag hoppades jag på att någon hade satt ditt halsband på en annan katt. Men så var det självklart inte.
Vi fick kört dig till kremeringen och om en vecka får vi tillbaka din aska. Den ska vi sprida på någon fin och fridfull plats.

Du var så speciell. Inte bara ditt utséende, din lilla kropp med dina stora fina ögon och nästan lodjurs liknande drag med toffsar på öronen och långa morrhår. Din personlighet var väldigt fin också, du var oftast sprallig  och så nyfiken!

Du har skänkt oss och flera andra en otrolig glädje och vi kommer aldrig att glömma dig. Det kommer aldrig att finnas någon som du. På något sätt känns det ändå bra att du fick vara ute själv ett litet tag. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig dig inne resten av ditt liv. Sen är det självklart så fruktansvärt orättvist, att du, som skulle fylla 1 år denna månaden, fick offra ditt liv för en bil.

Hoppas du har det bra i katthimlen nu, och att Tiger och Jack tar hand om dig.

Älskar dig föralltid.